Garmarna är tillbaka. Efter 15 år av törnrosasömn, en tid under vilken såväl populärmusiken som klangstilen hos vårt favorit-medeltidsfolkrockband hann utvecklas, släppte de 5 svenska musikerna i april 2016 sitt sjätte och med det också första ganska självsnickrade album. Självsnickrat därför att alla titlars musik och texter härstammar ur musikernas egna huvuden, förutom "Timmarna" och "Ett dolt begär" som innehåller också traditionellt material. Denna gång möter vi två gästartister: Maxida Märak (Över Gränser) och Thådström (Öppet Hav). Till båda låtar finns även varsin video som man kan skåda på Facebook eller YouTube.
Om man oförberedd lyssnar på skivan och inte har i bakhuvet att det faktiskt ligger 15 år av musikalisk stilutveckling mellan den förra utgåvan och denna, må det medeltids-vana örat känna att vi nu lyssnar på mera poppigare beats och elektriska ljud. De som inte gillar det råder jag att lyssna några gånger till med öppnade öron eftersom denna utveckling absolut inte har något märkligt i sig. Garmarna har redan från början velat ge sin musik mera elektriska och moderna klanger. Medlen till att omsätta detta kom med tiden. Mellan utgåvorna Garmarna, Vittrad, Guds Spelemän, Vedergällningen och Hildegard von Bingen gick ej så himla mycket tid att våra, för populärmusik delvis stängda, öron ej hann uppleva en successiv och varsam utveckling. Eftersom vi inte var med under bandets utvecklingsprocess de senaste 15 år kommer det nya soundet lite oväntat. När man har hämtat sig från överraskningen hör man att de har varit sin musik trogen.
Framtid möter trad. Med fusionen av traditionella instrument, teman, melodier och textfraser på ena sidan och elektriska, poppiga beats och en modern verkande låtuppbyggnad på den andra, vävs på ett kunnigt vis historia och framtid, tradition och modernitet samman. Vi hör fortfarande vevlira, fiol och akustisk gitarr. I "Timmarna" låter gitarren t.o.m. som en kandele. Dessa instrument förvrängts, anpassas och dubbleras elektriskt. Till det kommer klanger och ljud som skapats på datorn.
Över allt svävar Emma Härdelins klara röst som under alla år inte har åldrats dock utvecklats. Hos henne hittar vi traditionella stilelement av den svenska folksången så som drillar, upphämtningar och den talnära sångstilen. Även hennes röst blir elektriskt anpassad. Men till skillnad mot de flesta popstjärnor hos vilka sådana musikaliska lekar i min åsikt inte funkar så bra, får musiken här en viss vinnande charm. Med detta stilmedel har musikerna även jobbat i tidigare produktioner och de vet hur man gör. Härdelins röst förändras inte så att man inte känner igen den. Istället verkar förändringen som lingonbären på gräddtårtan. Som det syrliga som ger det lilla speciella åt sötman. Det medeltida hålls kvar genom de traditionella instrumenten och Härdelins unika sång. Även om texterna är nya så är de ändå trogna den folkliga stilen genom orden och melodiska egenskaper som särskilda fraser som är specifikt för det folkliga i musiken. De icke genomträngande elektrifieringarna och egenheterna i såväl Härdelins röst som i instrumenten ger musiken en lätt psykedelisk karaktär. Detta intryck får jag också ur texterna. Istället för blodiga ballader lyssnar vi nu på texter om både hopp och förtvivlan. Helt utan blod men däremot om inre kamper för det lyriska jaget.
Med titeln "Över gränsen" lyssnar vi för första gången även på en låt med politiskt innehåll som vänder sig mot den allt mer högerpopulistiska och ignoranta världspolitiken och uppmanar oss att stå emot denna ström av hat, våld, förföljelse och flyktmekanismer. Maxida Märak, en samisk bl.a. rappare och ikon i striden för samernas rätter, är en passande gästarist och en högtalare för det politiska budskapet i låten.
Den som vill skulle kunna tolka in samma budskap i hela skivan: förtvivlan stöter på hopp. Mängder av flyktingar dör i Medelhavet på väg till en framtid som de hoppas är bättre. Bara några överlever. De som överlevt har lyckats fly från krigsområden men få kan skaffa sig ett nytt liv och komma ut ur en oändlig verkande mörk tunnel in i dagsljuset igen. Härdelins sång kommer klar som hoppet ur den råa och mörka musiken som Stefan Brisland-Ferner (fiol, vevlira, synt, programmering, gitarr), Gotte Ringqvist (Akustisk gitarr), Rickard Westman (gitarr och gas) och Jens Höglin (akustiska och elektriska trummor) skapar. Detta mörker och detta ljus i slutet av tunneln känner man igen även på skivomslaget. Först och främst ser man svart. Bara ett litet område på den högre nedre sidan visar två hus som står antingen i solnedgång eller -uppgång. Texten är för det mesta vit. Bara titlarna och bandets namn GARMARNA skiner rött. Även själva skivan strålar av en röd färg förutom texten Garmarna och "6" som är svart. Om man fortsätter att tänka kring temat hopp och förtvivlan så kan den röda färgen stå som symbol för allt det blod som spillts av alla dem som berövats sitt liv i krig.
Garmarnas skiva "6" ger upphov till att tänka mer. Vi lyssnar på ett klart politiskt budskap. Musiken följer med tiden och musikerna är bättre än vad de någonsin varit. Detta verk är ett typiskt exempel på en skiva som blir bättre och bättre för varje gång man lyssnar på den.
Photo Credits:
Garmarna:
(1)-(2) 2016 (unknown/website);
(3) 2000 (by The Mollis).
